Nathalies texter


Vår 2003 läste vi några noveller i skolan. Sedan skulle vi välja en och skriva en fortsättning. Anders' 50-årsdag är min berättelse om vad som skulle hända Anders fem år efter novellen "Snöbad" av Lennart Jonsson.

Anders' 50-årsdag


När Anders kom hem duschade han och rakade sig. Om en timme skulle Erik och hans fru Marie komma med mat och musik för att förbereda festen för Anders' 50-årsdag.

Anders hade jobbat på fabriken i ett och ett halvt år och var jätteomtyckt. I morse hade arbetskamraterna gett honom ett kort och blommor. Till lunch hade de ätit en läcker tårta som en av fruarna hade lagat. I kväll skulle några kompisar komma till hans lilla tvåa med sina fruar och fira födelsedagen. Det var en solig dag i maj och de skulle ha en trevlig kväll hos Anders.

Han var glad när han åkte buss hem, tills han plötsligt kom ihåg vad Erik hade sagt: "Du kommer att få en överraskning i kväll". Han blev nyfiken: vad skulle det bli? Och hans tankar gick automatiskt till Margareta: skulle HON komma?

Han tänkte varje dag på henne. "Jag vill inte träffa en annan kvinna", brukade han svara när någon frågade varför han hade ringen kvar.

"Jag gillar henne fortfarande. Med eller utan barn", tänkte han när han duschade. Han kom ihåg hur söt och trevlig hon var när de hade träffats för kanske 30 år sen. Men han kom ihåg hur blek och ledsen hon hade blivit med åren. De svåra åren när de förlorade hoppet. "Varför fick vi inget barn? Men jag var så egoistisk. Jag var bara besviken, och glömde att HON fanns till. Sen var jag så glad när Erik hjälpte mig med företaget. Det gick så bra att jag såg inte att hon behövde mig. Vad blind! Vad dum!"

Så funderade han när han rakade sig framför spegeln, "Jag förstod det för sent. När hon var borta." Anders klädde på sig. "Vad tysta och blyga vi var med varandra på svärmors begravning! De andra skulle inte märka att vi inte bodde tillsammans längre. Vad dumt! Det var för två år sen och vi har inte träffats sedan."

Anders städade lite i lägenheten och fick syn på Margaretas foto som stod på skrivbordet. "Hon är så vacker", tänkte han. "Kanske är det inte för sent."

Plötsligt ringde det på dörren. Hans stackars hjärta bankade när han öppnade dörren.
- Hejsan! sa en glad känd röst.
- Oh hej Erik! Är det du? Hej Marie! Hur är barnen?
- Bra, tack. Suzanna gick på bio. Alltså är det Johan som sköter om de yngsta.
- Kom in! sa Anders, men hans tankar var någon annan stans.

De gick till köket med maten.
- Jag sätter lasagnen i ugnen, bestämde Marie. I kväll är det jag som jobbar. Ni ska ha det roligt!

Så glömde Anders Margareta och snackade med Erik, tills det ringde på dörren igen.
- Grattis!
- Nej men hej Lennart! Hej Kristina! Kom in!
...


Alla hade det trevligt. De lyssnade på musik och pratade. Även Anders skrattade med sina gäster. Men när han fick vara ensam i köket med Marie, frågade han:
- Kan du berätta igen? Hur var Maggan när ni möttes på stormarknaden?
- Men jag har redan berättat igen, suckade hon och log. Saknar du henne? Här: hjälp mig med potatisarna! Jag var faktiskt förvånad när jag såg henne så glad och pigg. Det ser ut som om hon trivs nu med sitt liv. Men vet du vad jag tror? Om du har kunnat komma över sorgen, så kunde hon också, förklarade Marie medan hon skar paprikor. Hon arbetar deltid sedan hon skötte om sin mor. Nu sköter hon om sin hund, säger hon. Och hon lär sig att måla.
- Hon hade alltid drömt att bli konstnär, sa han drömmande. Har hon en kille? undrade Anders lite nervöst.
- Margareta sa att hon inte ville träffa en annan man.
- Sa hon det? frågade han hoppfullt.
- Du får fråga henne själv när hon kommer.
- Kommer hon? frågade han nyfiken, men inte så förvånad. Jo, jag misstänkte det när Erik pratade om en överraskning.

Men Anders blev nervösare:
- Vad ska jag säga till henne?
- Ta det lungt! Hon kommer senare. Ta en lättöl och stick! Tack för hjälpen med potatisarna. Nu ska du till vardagsrummet och ha det roligt med dina gäster. Idag är din dag, bestämde hon och log.
- Tack Marie. Vad skulle jag göra utan dig? sa han leende och gick till kompisarna.
- Erik, din fru är helt enkelt underbar, sa han glatt.


Margareta kom när de sista gästerna var på väg hem. Bara Erik och Marie var kvar för att städa och diska. "Vi tar hand om allting" hade de sagt. Margareta var lika nervös som Anders när hon kom.
- Grattis!
- Nej men tack!

Hon hälsade på de gamla vännerna, som snart gick tillbaka till köket och lät de två blyga sitta i soffan med två koppar kaffe.
- Det var länge sen, började mannen. Men du ser verkligen glad ut! (..och så vacker, tänkte han, men vågade inte säga det)
- Men du också. Jag gissar att du haft en trevlig fest, sa hon leende. Jag vågade inte komma tidigare, ville inte störa er. De vet inte, fortsatte hon trevande. Det skulle vara obehagligt...
- Jag hörde att du målar nu, sa han inte bara för att avbryta tystnaden, men också för han verkligen var glad för hennes skull och ville visa att han bryr sig om henne.
- Ja, jag bestämde mig äntligen för att måla, svarade hon nöjd och stolt. Halvtid. Och arbetar halvtid. Det räcker.
- Vad bra! Du som alltid ville måla.
- Sedan jag var liten. Min mamma brukade säga, att det är aldrig för sent.

Orden fick dem att tystna en stund, men hon fortsatte:
- Jag adopterade en hund. Dolly. Grannens hund fick valpar. Jag var där när Dolly föddes.
Anders blev lite avundsjuk, men hittade nånting att berätta:
- Det är jag som skötte om barnen när Erik och Marie åkte till bergen en helg. De är jätteroliga, sa han stolt, men kom ihåg att han faktiskt hade haft det svårt när lille Per inte ville äta och kastade maten överallt.
- Jaha! sa hon förvånad. Kan DU sköta barn?
Hon var nyfiken, och lite avundsjuk, men hon var verkligen glad att han fick träffa barn.

- Vet du vad? började Margareta. När morsan dog skulle min bror få huset, men efter en kort diskussion var det uppenbart att jag behövde det mer än han. De redan har en villa i Malmö och vill inte flytta...
- Bor du där nu? (hon nickade) Men det ser ut som du har allt som du drömde om...
- Nästan.
- Förlåt mig. Jag var blind och dum. Såg inte att du hade det svårt också. Jag tänkte bara på mig själv, mina bekymmer. Jag kunde inte få barn. Jag glömde att det var VI som i början ville ha barn. Jag glömde att du fanns till och jag bara fantiserade om barn, sa han med blicken mot golvet.
- Jag förstår. Men vad gjorde jag fel? Varför fungerade det inte?

- Man behöver inget barn för att älska varandra, eller hur? frågade hon lite osäker.
- Nej, en hund räcker, småskrattade han, men hon hörde inte. Hon pillade med ringen, som hon brukade göra när hon var nervös, och plötsligt märkte hon att han också hade ringen på fingret.
- Har DU också ringen kvar? (Hon var förvånad, men nöjd)
- Jo, ja vill inte träffa en annan kvinna, rabblade han upp innan han insåg vad han hade sagt.
- Men ville du inte träffa en kvinna som skulle ge dig barn? frågade hon lite osäker.
- Jag har aldrig tänkt på det.
- Aldrig? (Anders nickade) Vem vill vara gift med en steril kvinna? sa hon med blicken på sin tomma kaffekopp. Men, fortsatte hon och stirrade på honom nyfiken, när du "arbetade" med Erik, du aldrig var hemma.
- Det hjälpte mig att inte fantisera om barn, förklarade han lite irriterad. Dessutom var jag så glad att företaget äntligen hade blivit bättre.

Efter en liten paus fortsatte han:
- Förlåt mig om jag bara tänkte på arbetet då. Jag tänkte bara på mig själv och glömde...
- Men "arbetade" du alltid? avbröt Margareta. Gick du aldrig på krogen med Erik?
- Jo, ibland.
- Träffade du ingen kvinna?

Hon kände sig lättad. Hon hade inte vågat fråga på fem år. Anders var förvånad, och sa med medlidande:
- Nej, aldrig! Stackars Maggan! Trodde du att jag ville få ett barn med en annan?
- Det var din enda lösning, svarade hon tyst.

Han la armen om henne.
- Men jag tror på dig nu. Jag vet att du inte kan ljuga. Det är därför jag inte vågade fråga, sa hon gråtfärdig.
- Det behövs inget barn, Maggan. Jag har kommit över det.
- Men vad sa du? att en hund räcker? frågade hon och log.
- Nej. Men ditt leende räcker.


Nathalie Caron, mars 2003